Novell By mee.
Olaglig kärlek
Av Angii.
I klassrummet råder en ansträngd tystnad. Någon enskild fråga ställs ibland. Personerna läser febrilt uppgiften de nyss fått. Någon trummar nervöst med foten mot fotstödet, en annan person trummar med pennans baksida mot bänkens blanka yta. I deras ord cirkulerar tankar som " tolkar jag uppgiften rätt nu" och "är detta det korrekta svaret". De riktigt nervösa sitter och mimar olika mantran, precis som hon själv brukar göra. Hon är den personen som vanligtvis brukar sitta med pennan och trumma mot bänken, samtidigt som hon trummar med foten och upprepar mantran tyst för sig själv, men inte idag. Hon vet mycket väl att dagens provskrivning är viktig för betyget; de kan vara avgörande. Hon befinner sig inne i sitt vanliga tillstånd, hon är inte ens säker på att hon inte drömmer. Om hon inte drömmer, utan faktiskt befinner sig i verkligheten spelar egentligen ingen roll. hon behöver inte göra det här provet, hon behöver inte ha strålande betyg heller; hon har någonting annat.
Läraren ger henne en frågande blick som hon besvarar med ett leende. Inte för stort, inte för litet, utan ett alldeles perfekt leende. Han spänner blicken i henne och ler tillbaka. Hade inte eleverna varigt upptagna med sin provskrivning hade de troligen upptäckt deras kontakt. Kanske undrat över hans annorlunda beteende. Egentligen var han en sträng lärare och hade någon annat betet sig som hon gör nu hade han garanterat inte prytt och sitt ansikte med ett leende.
Han kommer på sig själv och återgår snabbt till att skriva psykologiska termer på tavlan. Hon vet vad som väntar henne efter lektionen. Först kommer han vara arg på henne, inför klassen be henne stanna kvar och prata om provet. När dörren stänger sig kommer han att berätta för henne att hon inte får göra så där- han kommer vara grinig och återigen förklara att hon inte får titta på honom så där under lektionerna. Det finns en risk, så snälla sluta koppla på din charm under skoltid. Absolut förstår hon honom för hon vet att det är viktigt för honom. Hon kommer som vanligt säga förlåt, lägga huvudet på sned för att sedan få honom att le. Idag kommer inte deras samtal se ut som vanligt.
Tassande fotsteg rör sig mot katedern och papper skramlar. Nu är det bara minuter kvar tills skrivningen är slut. Hon börjar ge honom signaler och hoppas på att hans undermedvetna ska tolka informationen han får; se till att han är förberedd. Hon lägger ena handen om magen och rör den sakta fram och tillbaka. Koftan spänner hon åt så den ligger som figursydd runt hennes kropp. Hon lutar sig bakåt mot ryggstödet och släpper inte honom med blicken, hon ser att han börja misstänka vad hon håller på med. Han börjar fumla med pappren och kroppen verkar vara i otakt med hjärnan. Pennan han håller i handen glider bara ur handen och han bryr sig inte om att plocka upp den utan fortsätter flacka med blicken. Ett tryck kommer sig smygandes över hennes bröst. Håller henne nedtryck och gör henne illa till mods. Klockan tickar på, om en minut är det över och de kommer bli lämnade ensamma. Om en minut kommer hon berätta för honom.
De slår de sig ner vid ett bord i klassrummets mitt. Hon tar sats för att berätta det hon har att säga. Han tar hennes händer i sin och innan hon får fram ett ljud klämtar han fram några ord som verkar ha suttit långt inne.
”Jag är ledsen, men jag måste berätta en sak för dig. Jag klarar inte av att göra det här längre. Det är en sak som jag inte har berättat för dig som har tyngt mig sedan vi började ses. Jag fastnade för dig första gången jag såg dig. Du är så lik sin mor att det inte gick att undvika. Jag har gjort så fel och det här är inte lätt för mig. Förlåt mig."
Av Angii.
Av Angii.
I klassrummet råder en ansträngd tystnad. Någon enskild fråga ställs ibland. Personerna läser febrilt uppgiften de nyss fått. Någon trummar nervöst med foten mot fotstödet, en annan person trummar med pennans baksida mot bänkens blanka yta. I deras ord cirkulerar tankar som " tolkar jag uppgiften rätt nu" och "är detta det korrekta svaret". De riktigt nervösa sitter och mimar olika mantran, precis som hon själv brukar göra. Hon är den personen som vanligtvis brukar sitta med pennan och trumma mot bänken, samtidigt som hon trummar med foten och upprepar mantran tyst för sig själv, men inte idag. Hon vet mycket väl att dagens provskrivning är viktig för betyget; de kan vara avgörande. Hon befinner sig inne i sitt vanliga tillstånd, hon är inte ens säker på att hon inte drömmer. Om hon inte drömmer, utan faktiskt befinner sig i verkligheten spelar egentligen ingen roll. hon behöver inte göra det här provet, hon behöver inte ha strålande betyg heller; hon har någonting annat.
Läraren ger henne en frågande blick som hon besvarar med ett leende. Inte för stort, inte för litet, utan ett alldeles perfekt leende. Han spänner blicken i henne och ler tillbaka. Hade inte eleverna varigt upptagna med sin provskrivning hade de troligen upptäckt deras kontakt. Kanske undrat över hans annorlunda beteende. Egentligen var han en sträng lärare och hade någon annat betet sig som hon gör nu hade han garanterat inte prytt och sitt ansikte med ett leende.
Han kommer på sig själv och återgår snabbt till att skriva psykologiska termer på tavlan. Hon vet vad som väntar henne efter lektionen. Först kommer han vara arg på henne, inför klassen be henne stanna kvar och prata om provet. När dörren stänger sig kommer han att berätta för henne att hon inte får göra så där- han kommer vara grinig och återigen förklara att hon inte får titta på honom så där under lektionerna. Det finns en risk, så snälla sluta koppla på din charm under skoltid. Absolut förstår hon honom för hon vet att det är viktigt för honom. Hon kommer som vanligt säga förlåt, lägga huvudet på sned för att sedan få honom att le. Idag kommer inte deras samtal se ut som vanligt.
Tassande fotsteg rör sig mot katedern och papper skramlar. Nu är det bara minuter kvar tills skrivningen är slut. Hon börjar ge honom signaler och hoppas på att hans undermedvetna ska tolka informationen han får; se till att han är förberedd. Hon lägger ena handen om magen och rör den sakta fram och tillbaka. Koftan spänner hon åt så den ligger som figursydd runt hennes kropp. Hon lutar sig bakåt mot ryggstödet och släpper inte honom med blicken, hon ser att han börja misstänka vad hon håller på med. Han börjar fumla med pappren och kroppen verkar vara i otakt med hjärnan. Pennan han håller i handen glider bara ur handen och han bryr sig inte om att plocka upp den utan fortsätter flacka med blicken. Ett tryck kommer sig smygandes över hennes bröst. Håller henne nedtryck och gör henne illa till mods. Klockan tickar på, om en minut är det över och de kommer bli lämnade ensamma. Om en minut kommer hon berätta för honom.
De slår de sig ner vid ett bord i klassrummets mitt. Hon tar sats för att berätta det hon har att säga. Han tar hennes händer i sin och innan hon får fram ett ljud klämtar han fram några ord som verkar ha suttit långt inne.
”Jag är ledsen, men jag måste berätta en sak för dig. Jag klarar inte av att göra det här längre. Det är en sak som jag inte har berättat för dig som har tyngt mig sedan vi började ses. Jag fastnade för dig första gången jag såg dig. Du är så lik sin mor att det inte gick att undvika. Jag har gjort så fel och det här är inte lätt för mig. Förlåt mig."
Av Angii.
Trackback